Text: Thomas Wallgren
Bild: Tiina Jalonen
Helsingfors den 14 augusti 2020. XR (”Elokapina”) demonstrerar framför riksdagshuset. En ung kvinna och en ung man sitter fastkedjade vid ett kravallstaket med U-formade cykellås av härdat stål kring halsen. En storvuxen poliskonstapel stiger fram med raska steg och sliter med kraft i staketet. De värnlösa ungdomarna släpas med. Många poliser, demonstranter och förbipasserande ser vad som händer, men det går fort och ingen hinner ingripa. Kvinnan och mannen har tur och skadar sig inte.
Bara två månader senare den 3 oktober 2020 använder polisen i centrum av Helsingfors pepparsprej mot fredliga XR demonstranter. Nu reagerar media, de rättslärda och polisens ledning. Så här kan vi inte ha det. Men hur vill vi ha det och hur kommer vi dit?
Två saker kommer i beröring med varandra: klimatfrågan och frågan om demokrati.
Ett sätt att få grepp om diskussionen om klimat är att använda coronakrisen som spegel. Den 28 mars kunde beslutsfattare och andra på basen av då tillgänglig sakkunnig information sluta sig till följande uppskattningar om virusets konsekvenser globalt om inga särskilda åtgärder vidtas. Enligt det mest pessimistiska scenariot insjuknar hälften av världens befolkning i Covid och av dem avlider 10 %. Enligt det mest optimistiska scenariot insjuknar 0,01 % och dödligheten bland dem är 0,1 %. Det var alltså förnuftigt att tro att det totala antalet döda skulle ligga någonstans mellan 390 000 000 och 7800. Då beslöt sig regeringen i Turkmenistan för att förbjuda orden Corona och Covid medan många andra länder införde restriktioner för bland annat resande och folksamlingar.
Klimatkrisen har ett ännu större osäkerhetsintervall. Optimisterna tror utifrån sin förståelse av tillbudsstående sakkuninginframtion att antalet döda pga en av mänsklig verksamhet utlöst klimatkris kommer att vara noll personer. Pessimisterna räknar med upp till åtta miljarder döda och stora förluster även för andra arter än Homo sapiens. Jag vet inte vad regeringen i Turkmenistan har gjort med de siffrorna men läget i Finland känner jag ganska bra till. Många i Finland anser att vi, precis som vi gjorde när coronakrisen började, borde ta det säkra före det osäkra och skrida till konkreta åtgärder för att förebygga klimatkrisen.
En faktor som kan påverka klimatet är koldioxidutsläppen. Finlands inhemska utsläpp sägs vara i storleksordningen 55-60 miljoner ton per år. Det är ungefär 70 % av de mycket större utsläpp på 75-80 miljoner ton som genereras av företaget Uniper. Uniper, som är en av de större aktörerna i europeisk industriproduktion, ägs till 75 % av bolaget Fortum. Majoritetsägare i Fortum är den finska staten.
Slusatsen är enkel och klar. Det den finska regeringen och sista hand, medborgarna i republiken Finland, besluter att göra eller inte göra på Unipers bolagsstämma är det överlägest största som händer i finsk klimatpolitik.
Vad har Finland bestämt hittills? Svar: Finland har bestämt sig för att inte göra någonting alls för att minska Unipers utsläpp. Finland har till och med tyst sett på när Uniper i maj i år i Tyskland körde igång ett nytt stort kolkraftverk, Datteln IV.
XRs manifestation den 14 augusti riktade sig exakt mot Datteln IV och den finska statens obegripliga skenhelighet då staten som ägare av Uniper inte har stoppat Unipers ansvarslöshet.
XR tog i sin aktion den 14 augusti 2020 till icke-våldsmotstånd för att ge eftertryck åt sitt krav att Finland stoppar Datteln IV. Offentlig, fredlig medborgerlig olydnad är ingenting vanligt. Det är tvärtom medborgarnas yttersta maktmedel och något som man endast bör ta till när alla andra sätt att uppmärksamma och påverka ett missförhållande har misslyckats eller ignorerats. Deltagarna tar ansvar för de rättsliga påföljderna av sitt agerande, undviker skada för andra och riktar en moralisk appell till makthavarna. I en demokrati riktas appellen alltså till alla medborgare.
XR vill att Finland stänger Datteln IV och tar till andra kraftiga och snabba åtgärder för att minska Unipers och Finlands utsläpp. Samma krav ställer hela den finska rörelsen för global klimaträttvisa. Genom sin nya aktion den 3 oktober fortsatte XR att genom fredligt icke-våld ge uttryck för den frustration, fasa och förtvivlan som många upplever inför de risker som klimatförändringen innebär.
Det kan finnas mycket att diskutera och kritisera i XRs aktioner. Är det rätt att störa trafiken för att uppmärksamma klimatfråga när det innebär besvär för många människor som kanske försenar sig från en träff? Finns det en risk för att XR bidrar till ett skärpt samhällsklimat och motsättningar mellan klimatförnekare och klimatrörelsen? – Jag är tveksam. Ändå valde jag att delta i XRs aktion i augusti. Det var inte för att jag tyckte att trafikblockader är en idealisk form av icke- våldsmotstånd, men min bedömning var att XR har rätt på två punkter: 1. Det är fel att Finland inte gör mera som ägare av Uniper och 2: Det är fel att Finlands överläget största klimatfråga, vårt ansvar som ägare av Uniper får så lite uppmärksamhet. Därför, och även för att på två-årsdagen av Greta Thunbergs skolstrejk uttrycka min solidaritet med Fridays for Future, XR, och alla barn, unga och vuxna i klimaträttviserörelsen, deltog jag 14.8.2020 och fick därmed mina första böter för civil olydnad under det nya årtusendet. – På manifestationen i oktober var jag däremot inte med. Det har att göra med min tvekan för trafikblockering som metod, inte alls med en minskad vilja till solidaritet med och engagemang i rörelsen.
Så tillbaka till frågan om polisvåld och demokrati.
Fredligt icks-våldsmotstånd är möjligt under alla politiska förhållanden. I en demokrati är det en förutsättning för dess, demokratins, fortbestånd att staten, med sitt monopol på legitim maktutövning, bemöter medborgarnas aktioner med absolut respekt och med minsta möjliga övervåld.
Den polis som den 14 augusti 2020 på Mannerheimvägen i Helsingfors rev i ett kravallstaket utsatte inte bara två unga människor för fara. Han utsatte också förtroendet för den finska polisen för fara. De poliser som den 3 oktober 2020 sprejade pepparsprej på fredliga demonstranter förorsakade inte bara meningslöst lidande för dem. De undergrävde också den finska demokratin.
Min rätt långa erfarenhet av hur polisen i Finland agerar under demonstrationer och också i relation till exempel till husockupationer och olagliga dammbyggen (Koijärvi) är i huvudsak positiv. Det vill jag understryka. Men demokratin är sårbar.
Det är viktigt att polisen redan har meddelat att den utreder händelserna i oktober. Samtidigt är det viktigt att debatten i media och inom rörelsen fortsätter. Inom XR pågår en diskussion om brottsanmälning av poliser. Det är möjligt att Finland behöver att polisens agerande utreds också på det sättet. Ett annat sätt att gå vidare som kanske kan var minst lika bra för både klimatansvar och demokrati kan vara att stärka både den offentliga och den icke-offentliga dialogen mellan polisen och klimataktivisterna. Den dialogen kan bygga ömsesidigt förtroende och respekt och förebygga fortsatt eskalering. Den kan också tjäna det kanske lika viktiga syftet att bygga respekt mellan den så kallade ”radikala” klimaträttviserörelsen och alla de i Finland som aldrig har deltagit i medborgerliga olydnadsaktioner och som kanske känner sig främmande för sådant.
Turkmenistan är kanske det enda landet i världen som har förbjudit ordet Covid. Men Turkmenistan är inte det enda landet i världen där många vanliga medborgare är rädda för polisen.
Skribenten är professor i filosofi på Helsingfors universitet och fullmäktigeledamot i Helsingfors stad.